Det ska vi fira!

Kåseri tidigare publicerat i Villamagasinet 2006

–  Äntligen har det hänt! Rösten i telefonen låter onaturligt glad.

–  Har du vunnit på tipset?

–  Nej, DU har missat min födelsedag!

Va? Jag som satt en ära i att aldrig glömma en bemärkelsedag!

–  Om du visste så dåligt samvete jag haft för att jag så sällan kommer ihåg att uppvakta dig, fortsatte väninnan vidare.

Raskt bestämde jag mig för att glömma bort flera, och kanske genom detta ge mina vänner den bästa present de fått. Eller göra som en annan bekant. Hon har rationaliserat sina gratulationer till en gång om året. När andan faller på skickar hon ett kort med ”Glad påsk, Trevlig midsommar, Grattis på födelsedagarna och God jul ifall jag inte hinner med julkorten i år heller”.

Kul idé. Tiden verkar ju ändå gå så fort att dagarna flyter ihop. Mina egna födelsedagar verkar komma tätare och tätare med åren.

Äldste sonen fyller år i november, det är svårt att köpa både födelsedagspresenter och julklappar med så kort mellanrum. Sist lyckades vi ändå hitta något han hett hade önskat sig. Det var lite pyssel att få ihop det, vi hjälptes åt att sortera delar och läsa instruktioner för montering av ett larm till tonårsrummet. Även lillebror var engagerad ända tills han insåg vem larmet var menat att utestänga. Då blev han jättearg och ville inte vara hantlangare mera. Fast vi fick det aldrig att fungera, så pojkarna var snart vänner igen.

Förra året fick jag mig en riktig tankeställare på födelsedagen.

–  Tycker du inte det har varit lite dålig gnista på sistone? Lite knackigt i starten? frågade maken när jag stirrade på innehållet i mitt paket. Sex nya tändstift var väl inte den mest självklara presenten till en hustru. Vad menade han egentligen?

När han med stor iver berättade hur enormt bra min bil nu skulle gå, mer miljövänligt dessutom, då förstod jag att han inte hade något annat i tankarna än en spinnande motor. Dessa tändstift var senaste modet bland reservdelsraggare, extremt hi-tech och dyrare än guldsmycket jag hoppats på.

En av grannfruarna här i byn fick ett avgasrör när hon fyllde år. Undrar vad hon tänkte när hon öppnade sitt paket?

Den 8 mars blir vi säkert firade både hon och jag, då är det internationella kvinnodagen samt den dag då flest svenskar fyller år. Vad får vi i present då tro? En lagningssats till bilringarna inför sommarens badresor? Eller en kylbag för att vi ska coola ner oss lite med alla projekt som ska hinnas med under semestern?

Nästa födelsedag som firas i vår familj är i maj, då är det makens tur att få falsksång och frukost på sängen. Vi har redan börjat fundera över en lämplig present, det är inte lätt till en som har allt. Oss till exempel, en omtänksam och påhittig familj.

När han fyllde femtio fick han en intensivkurs i westernridning. En hel helg tillbringade han i sadeln, måndagen efter satte han sig på flyget till Baku. Det tar många timmar att resa dit, gissa om han längtade efter en ståplats? Kanske ska vi ge honom en bukett blommor som omväxling? Det blir säkerligen mer uppskattat än bungyjumpet vi egentligen tänkt oss.

Annonser

Smått och gott om något jättegott

Kan man fatta att Christopher Columbus dissade kakaon totalt när han kom till Sydamerika! Då hade den används av invånarna där i flera tusen år, som valuta, offergåva till gudarna och såklart till att njuta av. Aztekerna blandade kakao med vatten, vanilj, kryddor och honung, drack det som medicin och för att få kraft till både det ena och det andra. Montezuma sägs ha druckit kakao innan han träffade sina fruar, han drack visst 50 koppar om dagen, men hade bara två fruar. Man får väl hoppas att de också hann med några slurkar stärkande chokladdryck mellan varven. Det som inte gick åt till hans dagliga intag sparade han i sin skattkammare, den var fylld av kakaobönor istället för med guld och ädelstenar. Kakao ansågs också som lugnande, det kan spanjorerna ha behövt när de blev snuvade på rikedomarna som de trodde fanns därinne.

Tänk om de vetat att kakao var hårdvaluta. En bra slav eller en hustru kunde köpas för ungefär 100 kakaobönor. Vilket öde! Å andra sidan så är det ett himla jobb med att jäsa, torka, rosta och mala bönorna, han som sålde hustrun önskar kanske att han behållit henne för att få hjälp med det slavarbetet.

Kakao är bra för nästan allt, precis vad jag trodde! ”Gör en kvinna glad, ge henne choklad”.  En som visste det var Casanova som föredrog choklad före champagne för att pigga upp sig och sina damer. Det verkar ha funkat bra för honom. Han förstod att choklad och kärlek hör ihop fast kanske inte riktigt hur. Det vet vi nu, kakao innehåller fenyletylamin, serotonin och en del annat som produceras i våra hjärnor och gör oss lyckliga. Visst är det häftigt!

Vissa studier visar också att choklad innehåller antioxidanter som kan öka livslängden, stärka immunförsvaret och motverka cancer. Nu börjar det likna något! Ju mer jag läser desto mer lär jag mig. Man blir också smartare, snabbare  och smalare av choklad. Wow!

Källkritik? Fake news? Nej, nej, sådant vill jag inte höra nu. När jag äntligen fick goda skäl att njuta av min dagliga chokladbit. Fast jag nöjer mig egentligen med att det är så otroligt gott.

Heja Finland!

Fotot är från Tempelkyrkan i Helsingfors där Olav bänkat sig inför en konsert våren 1986. Tänk om han vetat allt som väntade flera år framåt i tiden då! Att vi skulle kopplas ihop med detta land på ett oväntat sätt.

Idag firar vi Sverigefinnarnas dag. För vi har en sådan i familjen. Nästan.

Olav har numera finskt DNA, finsk blodgrupp, till och med ett finskklingande efternamn. Fast det är estniskt. För ingen i hans släkt kommer från Finland. Bara hans stamceller, från en okänd finsk donator. De fick han vid en transplantation lång tid efter vårt besök där, det räddade hans liv efter flera år med leukemi.

Stamcellerna hämtades från en blodgivare, efter flera månaders sökande för att hitta någon med matchande celler. Det fanns i Finland, denne blodgivare hade också gått med på att donera stamceller från sin benmärg. En relativt okomplicerad och riskfri process, men det är ändå en frivillig insats som tar sin tid och även kan medföra en del obehag.  Vi är så tacksamma mot denna okända person och undrar ibland vem det är. Det var inget vi fick reda på då, vi har tänkt tanken att forska lite och kanske få träffa donatorn. Vi får se.

Vi har bara besökt Finland den enda gången 1986. En minnesvärd resa eftersom den genomfördes dagarna efter Tjernobylolyckan, om det visste vi inget just då. Informationen om vad som hänt dröjde, dessutom kändes det långt mellan Helsingfors och Ukraina. När vi kom hem såg vi kartor över nedfallet som spridits långt från själva reaktorolyckan. Finland var illa drabbat av radioaktiviteten i atmosfären. Ett tag funderade vi mycket över vad som kunde ha orsakat Olavs leukemi. Var det nedfallet över Helsingfors? Men varför just han och inte jag. Och resten av befolkningen där? Ibland får man bara acceptera att det inte finns klara svar på allting.

Att stamceller från en helt okänd människa förändrade allt, inte bara DNA och blodgrupp, är inget mindre än ett mirakel. Så just idag tänker vi med tacksamhet på denne okände finländare och hoppas att hen fått ett lika bra liv som Olav.

Hälsning från Våren

Det är jag som är Våren, visst har ni längtat? Jag vill gärna bli mött med glädje, skratt och leenden, precis som de flesta. Inte stressade miner eller människor som är upptagna med att gräva i rabatter, putsa fönster eller hänga tvätt. Nej, jag vill att ni ägnar en stund åt att njuta över att jag äntligen är här. Kom ut och ta en kopp kaffe eller bara säg Hej. Det räcker fint!

Jag vet förstås att alla inte gillar mig. Det klagas på klabbiga vägar, vårfloden, tjälskador och annat som faktiskt ingår i mina sysslor. Människor glömmer lätt att Våren har både bra och mindre bra dagar. Mina kollegor har samma bekymmer, inte minst Vintern. Ni får ta det onda med det goda helt enkelt, precis som med allt annat.

En sak som vi årstider emellanåt funderar på är känslor. Kanske förvånar det er, men vi ser ju att vi påverkar hur människor mår. Det finns de som blir sorgsna eller till och med deprimerade när jag dyker upp. Hösten och Vintern har det likadant, Sommaren har inte riktigt samma problem. För nästan alla längtar efter Sommaren, det måste kännas underbart!

Jag vill också tro att de flesta uppskattar min ankomst, de som inte gör det har ibland svårt att förklara varför. Så är det med känslor, de är svåra att sätta ord på när de avviker från det man förväntas känna. Människor är så olika, en del mer olika än andra. Tycker man inte om Våren, då anses det ofta som lite udda.

Känn inte så! Det är ok. Vi kan ha en hyfsad relation ändå.  Själv har jag numera ett bra förhållande med både Sommaren och Vintern även om jag inte alltid uppskattar att de då och då är jobbiga när de ständigt blandar sig i mina sysslor. Ingen gillar att bli avbruten mitt i det man har föresatt sig att göra. Som Våren kommer jag med kärlek, värme, skirande grönska, knoppar och allt det där. När jag väl lyckats smälta bort och torka upp spåren efter Vintern för att allt ska vara i ordning när Sommaren tar över.

Ibland är vi årstider lite oense, tror ni märkt det framåt april sådär. Jag vill gärna vara kvar och slutföra det jag påbörjat. Då kommer Vintern och ställer till det, inte kul. Jag vet att ni människor inte heller blir direkt glada över det. Min uppgift är ju att glädja er och ge hopp om en ny vår. Men Vintern är som den är, det får vi acceptera. Och det går mot ljusare tider, det vet ni.

Till alla som blir vemodiga och lite deppiga när jag kommer med vårkänslorna, vill jag säga att det blir Höst och Vinter igen framöver. Så har ni också något att se fram emot.

Just nu är jag i alla fall på gång. Kanske gör jag något stopp på vägen, eftersom Våren har så många vänner överallt. Vi ses snart. Tjingeling!

Till mamma på födelsedagen

Kära mamma. Idag skulle vi haft fest, för du fyller 90 år. Och det gör du ju oavsett var du befinner dig. Firar ni födelsedagar i himlen? I så fall hoppas jag ni har det riktigt trevligt. Du har flera av dina elva syskon där, din mamma och pappa och din äldste son, min storebror. Lika saknad som du. Säkert dyker det upp några vänner också. För du var en social person, jag är nog lite lik dig.

Vi som är kvar härnere firar också, mamma.  Med god mat och ett glas vin till det. Vi vet ju vad du skulle gillat, antingen en flaska med fin etikett eller ett vin med riktig kork. Hur det smakade var av underordnad betydelse, vi drack sällan så mycket att det spelade någon roll. Det var just det festliga som var viktigt för dig.

Och fest var det varje gång vi kom hem, då bjöd du ofta på risgratäng med räkor, dill och norsk fisksoppa. Den måste vara norsk, det var viktigt för receptet hade du fått av din syster i Norge. Själv kan jag inte tillaga den, för jag har inte hittat den norska fisksoppan. Ibland fick vi smörgåsar med skinka och räksallad. Jag tyckte det var en konstig kombination, men det sa jag aldrig. Då hade du blivit stött och det hade jag fått veta direkt. Man visste alltid var man hade dig, mamma. Inget hymlande eller återhållna känslor där inte. Ibland lite genant när jag var yngre och du sa precis vad du tyckte. Till alla. Familjen. Kompisar. Lärare. Grannar. Bekanta. Obekanta. Fast det berodde förstås på vad du sa, ibland var det ris, ibland var det ros. Och jag lärde mig så småningom att uppskatta det, då vet man var man har varandra.

Vi hade roligt tillsammans, du var pigg på det mesta. Jag har nog ärvt en del av min upptäckarlust och nyfikenhet på livet av dig. Precis som du trodde jag också att jag klarade allt. Ända tills motsatsen var bevisad. Då borstade vi av oss dammet, spottade i nävarna och tog nya tag. Vi skrattade mycket, mest åt oss själva och våra misstag. Om andra gjorde det också var det ok, det bjöd vi på.

Jag hoppas du är uppskattad där du är nu. Är du lika energisk som du alltid varit så förstår jag varför himlen kan se kaotisk ut ibland. Om du röjer, städar och grejar lika mycket där. Ditt ordningssinne imponerade, särskilt när vi gick igenom alla dina tillhörigheter efter att du var borta. Allt var märkt med etiketter och prydligt sorterat. Sådan har jag aldrig varit, men det kanske kommer med åren.

Du var så fin, ända till din sista dag. Det förvånar mig inte, när jag rensade ut alla antirynkkrämer, dyra schampo och annat i burkar och tuber som jag inte vet vad det var. En av de sista sakerna du bad mig om var en kam, du ville vara fin i håret där du låg och tynade bort i den stora sjuksängen.  Jag är inte lika noga med mitt utseende, för så vacker som du kommer jag aldrig att bli. Sådana mirakelkrämer finns inte.

Din present på nittioårsdagen hade vi inte behövt bekymra oss om. Många i din ålder önskar sig inget särskilt. Sådan var inte du, blommor var obligatoriskt, lika så presenter.  Vad du önskade dig hade du klart och tydligt låtit oss veta i god tid. Kanske ett halsband, si och så långt, med väl definierade pärlor i exakt angiven diameter. Ibland fick vi till och med adressen till butiken där det kunde köpas. Det var smidigt.

Själv har jag allt, mamma, min enda önskan är att du fortfarande varit kvar här hos oss.

hjärta

Oordning och reda

Det är inne med surdeg. Och visst är det både nyttigt och gott. Om man pratar om brödet vill säga. Den andra sortens surdeg är inte lika kul, de där sakerna som man skjuter framför sig, de som ligger och jäser i det dåliga samvetet. Det är så vanligt att det fått ett eget ord, prokrastinering. Dessvärre kommer det sällan något gott ut av det, som det gör med en äkta surdeg. Den som blir till en god och saftig limpa. 

Mina surdegar brukar för det mesta vara koncentrerade till två områden, skrivbordet och klädhögarna. Jag gör mina tappra försök, sorterar udda strumpor till par är ett exempel. Fast bara när strumplådan är tom. Likadant med skrivbordet. När det svämmar över av papper och jag helt enkelt måste ha tag i ett viktigt beslut, räkning eller något annat brådskande. Då finns det ingen återvändo. Min räddning är alltså deadlines. Sista chansen.

I skafferi och kylskåp fungerar det utmärkt, där har jag superkollen. Eftersom i princip alla matvaror är märkta med ett slutdatum. Som jag nu får höra att man inte ska ta på så stort allvar, med avsikt att minska matsvinnet. Lukta och smaka. Bäst-före-datumet är bara en rekommendation för de flesta varor sägs det. Slutdatumet har ju varit min räddning för att inte prokrastinera kylskåpsstädningen också!

På arbetet däremot hade jag inte samma problem, att ha en surdeg där fungerade liksom inte. Några flygplan som fick vänta tills jag hade tid? Lönerapporteringen gjordes när jag kände för det? Flygsäkerhetsbedömningar bara när Transportstyrelsen hotade med att stänga ner hela tornet p g a osäkerhetsläget? Så kunde jag inte ha det förstås. Både på kontoret och i lufthavet gällde ordning och reda.

Likadant med alla djuren och stallet hemma. Där blir det gnägg,  skäll och jamande om jag missar en mat-tid eller in- och utsläpp. Familjen då? Ja, de är ju härdade såklart. De vet i alla fall att de aldrig riskerar att få mat som har passerat slutdatumet. Fast det händer att de får gå med udda strumpor.

Numera finns tiden för att hålla ordning, sortera och städa. Men det gör jag ju inte. Istället prioriterar jag allt det som jag inte hann under ett ganska stressigt liv. Läser tidningar och böcker, dricker kaffe, tittar på TV, läser ännu mer, pysslar om maken, lagar mat, skriver lite, är ute i skogen, umgås med vänner. Det hade jag aldrig hunnit med om jag skulle sortera strumporna eller städa garderoberna först. Nästa steg blir att lära mig baka surdegsbröd.

Ställe för stillhet

För några år sedan hamnade jag på ett oväntat ställe mitt i kalla januari. Det var under en stressig och jobbig period, min pappa hade just gått bort efter en tids sjukdom. För begravning och  bouppteckning hade jag  rätt till ledighet, men livet, vardagsbestyren och framför allt sorgearbetet skulle hinnas med på lediga stunder. Som inte fanns.

När det var som stökigast, mitt i begravningsbestyren, blev jag tillfrågad av en bekant om att följa med på fyra dagars avkopplande retreat. I fantastisk miljö med god och vällagad mat. Dessutom leddes hela arrangemanget av en känd författarinna som jag gärna ville träffa. Och naturligtvis hinna umgås med min väninna, fyra dagar med prat och mys i trevlig miljö. Det lät som en dröm. Hon trodde förstås jag förstod vad hon anmälde oss till, det behövde inte närmare förklaras. Eller så var hon lika okunnig och stressad som jag.

Vi hann inte prata så mycket mer innan det var dags för avfärd, mer än att bestämma tid för samåkning. Dagen innan avresan blev hon sjuk, besvikelsen var stor. Men jag kände verkligen att jag behövde några dagar med lugn och ro, så jag åkte själv. Kom sist (såklart), alla hade satt sig vid middagsbordet, det var mycket prat och skratt. Det verkade vara ett trevligt gäng, några kände varandra, nästan alla hade varit där förut. Jag fick genast kontakt med min bordsgranne, vi åt gott och det var en fantastiskt mysig miljö, detta skulle nog bli bra.

Den berömda författarinnan hälsade oss hjärtligt välkomna så snart alla ätit klart.

-Då ska jag berätta lite om hur det hela är upplagt denna helg. Innan vi går in i tystnaden.

Tystnaden?

När reglerna var färdigförklarade och jag fått mitt rum, med bedårande utsikt, insåg jag vilken utmaning detta skulle bli. Jag började direkt med att fuska. Sms till maken:

”Hej. Här är jättefint. Men…vi har blivit ombedda att stänga av mobiler och oss själva, för nu råder tystnad. I fyra dygn! Hur ska jag klara det?? Tur att det inte är långt till motorvägen så jag kan smita härifrån om jag inte står ut. Från retreat till reträtt 🙂 Ses nog snart. Puss och kram”

Det var det enda han hörde av mig innan jag kom hem på söndag eftermiddag. För jag trivdes. Det var en sann upplevelse att umgås bara med sig själv under flera dygn. Om inte Jag skulle orka med det, vem skulle då orka umgås med mig?

Jag kom in i en kravlös lunk, hade tid att tänka, att sörja min pappa, att fundera över smått och stort. Jag lärde mig mycket om mig själv under dessa dagar. Mina tankar och insikter fyllde en hel skrivbok, varenda ledig stund skrev jag. När jag inte läste, lyssnade på musik, promenerade eller bara njöt av de vackra omgivningarna.  Boken står här i hyllan, jag har aldrig hunnit läsa igenom den.  Efter ett par dagar hemma var det full rulle igen. För det är ju så jag vill ha det i mitt liv.

Fast jag har dragit ner på tempot, jag unnar mig oftare stunder av stillhet och eftertanke. Det skulle nog fler än jag må bra av. Prova.