Afrika

 

2012Tanzania 325

Jag som trodde den röda jorden var samma sak som den döda jorden. Men här grönskar det som på farmors glasveranda, där blommor, palmer och klängväxter bildade en sagolik grön grotta för oss barnbarn. Det var det närmaste en djungel jag tidigare varit. Nu är det på riktigt, här i Ghana växer avokado, papaya, kokosnötter, kakao och sådant jag aldrig sett. I svältkatastrofernas Afrika, hur är det möjligt?

En dag tänker jag överraska mina nyfunna vänner i Accra med att baka. Jag har svårt att få tag i kardemumma och kanel till efterrättskakan. Alla kryddor kommer ju från Afrika, varför finns de då inte att köpa här?

Kvinnan på marknaden skrattar när jag ställer frågan. ”This is West Africa, they grow in the East” säger hon. Hon är vacker och rynkfri trots att hon inte verkar helt ung. Vi blir skrynkliga av att vistas för mycket i solen, här gör dom det för jämnan men är släta som en maskintillverkad pralin. Hur kan det komma sig?

Dessvärre ser de flesta ghananer aldrig en pralin eller chokladkaka trots att de bor i chokladens paradis. Landet är en av världens största producenter av kakao och mina vänner vet allt om kakaoträdet och deras frön. Jag bjuder på en svensk Helnöt, de smakar efter viss tvekan efter att noga ha studerat omslaget. För dem är marabou en asätande stork. Jag försöker vara rolig och hittar på en förklaring, att det hänger ihop med asgott på svenska, men får inte riktigt till det på engelska. ”Carcass good” lockar dem inte till att ta en bit till.

Nästa dag kommer de med en hel säck kakaofrukter för att visa mig hur råvaran till min chokladkaka ser ut. De berättar om landets rikedomar, som om det vore deras egna. Efter kakao är guld den största exportinkomsten. Det har de inget att visa, men verkar känna sig rika ändå. De frågar vad Sverige har för naturtillgångar. Skog och järnmalm. Där tog mina kunskaper i nationalekonomi slut. Men när jag tillägger Abba skiner de upp och ber mig sjunga något. När jag hummat ett tag börjar de själva sjunga ”Dancing Queen”. De kan hela texten, jag kan bara refrängen. Varför kan dom och inte jag?

En annan sak som tråkigt nog finns här är mygg som sprider malaria. Tusentals barn dör varje år, även vuxna drabbas. Vi västerlänningar äter malariatabletter och bär myggarmband. Hela huset sprayas dagligen med ett medel som luktar hemskt, men som ska skydda oss. Förmodligen är medlet lika farligt som malaria. Säger vårt hembiträde som dricker örtavkok istället, hon ber dessutom en bön för oss alla och läser valda stycken ur Bibeln varje kväll. Är hon alltså en av de få afrikaner som inte är analfabet?

Så mycket jag inte vet om Afrika. Jag blundar och ser bilder vi matats med i TV, tidningar och böcker.

Den afrikanska mardrömmen. Hunger. AIDS. Torka. Militärkupp.

Den afrikanska drömmen. Massajer. Safari. Lejon. Savann.

Jag skingrar tankarna genom att laga mat. Det blir köttbullar och potatismos. Inte alls lika gott som deras eget mos, fufu  som jag flera år senare också får under namnet ugali i ett annat afrikanskt land, där det odlas både kanel och kardemumma. Det ligger fem dagars bilresa non-stop österut. Lika långt som att köra mellan Stockholm och Köpenhamn. Tio gånger. Utan kaffe- och kisspaus.

Det är nu jag fattar. Afrika är inte ett land. Det är en hel kontinent som motsvarar över 20 % av jordens landmassa. Det ryms mycket fördomar på en så stor yta. Huvudstaden i ett av grannländerna är Ougadougu. Det trodde jag var en slamkrypare från Trivial Pursuit. Undrar om afrikanerna tror samma sak om Stockholm och Köpenhamn. Förmodligen inte.

Jag är ensam i ett vackert hus i Accras fina kvarter med vardagsrum, altan, fyra sovrum (tre med luftkonditionering och ett utan, där vill ingen bo) och en mur med taggtråd. Som övervakas dygnet runt av en vakt i en kur, inte mycket större än en hundkoja men där finns både TV och en trygg anställning. Just idag sitter vakten utanför huset i skuggan av ett apelsinträd. Han öppnar ena ögat när det knarrar till i grinden. Och blundar igen. Vad har vi honom till egentligen?

Jag frågar honom om han trivs med sin uppgift. ”It´s a job, miss Lotta. Just like yours”.  Han har rätt, vi arbetar båda för brödfödan. Han för smulorna och jag för hela kakan.

Jag går ut. Ett par kvarter bort har familjen Annan sitt hus. Landets store son Kofi nämns med värdighet i många sammanhang. Jag känner mig en smula stolt över att han valde en svensk hustru. Hon har säkert haft ett visst inflytande över makens framgångsrika karriär. Strukit hans skjortor, packat ner rakapparaten och slipsarna, sett till att passet alltid är giltigt och att han har varma strumpor om han förväntas få ett kyligt mottagande.

Jag ser människor. Soldater klädda i maskingevär och kamouflagekläder med pressveck samt rejäla läderkängor. Det måste bli varmt i stridens hetta om de nu skulle hamna där. Kanske slåss de för att slippa uniformen. Och återgå till sina höftskynken och jaga antilop med hemmagjord pilbåge. Sitta framför lägerelden istället för i kulregnet.

Jag hör ljud. Av skratt och glädje. Sång och musik. Halleluja! I små enkla kyrkor är det trångt som på en svensk mellandagsrea. Här klöser man inte ögonen ur varandra för en superhet dunjacka eller en cool LCD-TV, här söker man den mänskliga värmen och den himmelska friden. Gud, vad jag är avundsjuk. Människor jag möter är klädda i så mångfärgade kläder att man knappt ser att de är mörkhyade. Själv bär jag khaki och med min bleka hy syns jag lika tydligt som en mandel i ett russinpaket. Folk stirrar nyfiket, känslan av att vara avvikande är ny för mig.

Jag går tillbaka. Vakten utanför vårt hus har dragit sig tillbaka i sitt lilla skjul, det hörs röster därinne. Det är nattvakten som kommit, jag ser dem genom det lilla fönstret, de äter visst resterna från vår svenska middag, smackar och smakar som om de vore på flottaste gourmetkrogen. De grimaserar, skrattar och slår sig på knäna..

Det ryms mer lycka och glädje i deras lilla krypin än vad som finns i ett helt svenskt villakvarter. I hus med stora fönster som ger både utsikt och insyn. För att visa eller bli visad. Själv kommer jag till en ny insikt där jag står vid dörren till den pampiga villan där vi utländska gästarbetare bor.

Afrika har mycket att vara stolt över. Och jag skäms över att jag inte visste det.

 

Annonser

2 reaktioner till “Afrika

  1. Fantastiskt!
    Du är ju en författare, Lotta. Ingen vanlig bloggerska. Du är en kåsör. Det är stuns, i det du skriver.
    Jag har läst alltihop. Har hållit på hela dagen, från början till slut, både recept, tankar, livet och nu Afrika. Jag har självklart pausat emellan.
    Skriv mera, kära söta vän! Kram, Gerd

    Liked by 2 people

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s