I vår lilla värld

 

Ibland tror jag vi är en helt vanlig familj.

Som kan gå på kalas utan att ursäkta sig för han som ligger avtuppad på golvet.

Som slipper be om hjälp mitt på torget med att bära in honom när han ligger utslagen på parkeringen.

Som kan koppla av på badstranden utan att vara rädd för att han ramlar ihop i vattnet.

Som kan åka på semester utan en tanke på att han trillar dit där också.

Som slipper förklara vad han menar när hans tal bara är sludder.

Hemma är ju allt som vanligt, vi känner sällan att det är något särskilt med oss.

Utom när någon hälsar på. Som inte vet hur det ligger till. Och vi orkar inte gå in på detaljer så där vid första handskakningen.  En del frågar inget, ser bara besvärade ut.  Andra är förstående och kommer med goda råd.

”Så här kan ni ju inte ha det! Finns det verkligen ingen hjälp att få?”

Självklart!

Samhällets stöd är fantastiskt. Om man bara orkar lyfta luren, sitta i ändlösa telefonköer och berätta om sin situation elva gånger innan man hamnar rätt. För att sedan kallas till möten och igen förklara hur otroligt jobbigt vi har det. För främmande människor som inte gör annat än lyssnar på likadana historier mellan 08-16 varje dag. De nickar förstående. Sedan går de hem till sina välartade barn och make och tackar Gud för att de är så lyckade.

Klart de hjälper oss om vi bara fyller i ett oändligt antal blanketter och svarar på mer närgångna frågor än en normal människa skulle acceptera. År efter år har vi levt i ett konstant kaos. Hur förklarar man det på en tidsrymd lika kort som en lunchrast?

Vi försöker vara positiva och se ljust på tillvaron, men det vågar vi inte säga, då kanske vi inte får någon hjälp.

Riktigt avkopplade känner vi oss bara när han sover. För det mesta somnar vi också, utmattade av att alltid gå på helspänn och undra hur den här dagen ska bli. Den konstanta oron tär på oss, vi gör allt vi kan för att hämta kraft för att orka med ytterligare en dag. Vi försöker turas om att oroa oss. Ungefär som att byta skor och slita ut ett par i taget.

”Kan du ta morgonen, jag måste få sova! Jag måste ju orka med jobbet”

”Visst, om du tar kvällen då, så jag kan vila.”

Småbarnsårens bekymmer är det många som känner igen. Man fick aldrig sitta still, ständigt vara på sin vakt och ha ögon i nacken, i ryggen och överallt. Ha koll på att inget olämpligt stod framme, se upp för trappor och trafikerade vägar och annat farligt.

Så har vi det alltid. Nivån på stresshormonerna i drabbade familjer måste vara jämförbar med en frontsoldats. Som förälder kan man inte desertera, men till slut inser vi att vi helt enkelt inte räcker till.

Han ligger medvetslös i regnet ute i trädgården, han föll på den korta sträckan mellan garaget och huset.  Jag är ensam hemma, springer in med matkassarna och släpar in honom, lerig och tung.  Med ett nyss utläkt diskbråck är detta inget jag borde göra, men jag har inget val.  Jag ringer grannen. Ingen hemma.  Store sonen hör av sig.

”Jag åker till träningen efter skolan. Kan du fixa mina matchkläder tills på fredag?”

”Nej, kom hem! Nu!! Jag är ensam, din bror ligger dyngsur här på golvet, du måste hjälpa mig.”

”Hämta en kudde och en filt så länge, mamma. Jag kommer.”

Småsaker hinner vi aldrig bekymra oss om, vi har annat som är viktigare.

  • Att överleva dagen.
  • Att be om hjälp.
  • Att ta emot hjälp.
  • Att ta vara på de ljusa stunderna.

Vi fick hjälp, vi tog tag i det efter en riktigt dålig dag då han ramlade rakt in i en hylla med porslin på ICA. Tur att vi kände handlaren, han nöjde sig med att vi bad om ursäkt och tafatt plockade upp några skärvor.  Han sa att det var lugnt. Allra lugnast blev det när vi gick därifrån.  Hem till ett tomt kylskåp och en tom hjärna.

”Ska vi äta nåt?”

”Vad då?”

”Vi har en påse ärtor och några fiskpinnar i frysen.”

”Det får duga. Potatisen glömde vi väl i affären?”

”Ja”.

Vi vågar inte tänka på hur annorlunda vi lever i vår familj, då sjunker vi. Men vi lär oss mycket. Vi har varandra. Och ibland tror jag faktiskt vi har det bättre än de flesta.

Kanske för att vi vet hur svårt livet kan vara.

Annonser

2 reaktioner till “I vår lilla värld

  1. Jag har alltid beundrat er. Även fast jag inte fullt ut kan sätta mig in i er situation, även hur mycket jag försöker. Kramar till er ❤️

    Liked by 1 person

  2. Ni är fantastiska människor som jag ser upp till! Trots massa motgångar så känns det ändå som att ni allt som oftast har humöret uppe. Otroligt starka är ni! Kram💞

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s