MAKE TILL HÄST

Canada

Jag är hästtokig.

Mest tokig och lite häst skulle nog somliga säga. För visst är man lite galen när man vid min ålder håller fast vid ett så utpräglat tonårsintresse. Många flickor slutar med hästarna vid första avramlingen. För min del var det precis tvärtom, ju mer jag ramlade av desto mer bestämt arbetade jag för att hålla mig kvar.

Hos andra flickor svalnar hästintresset i takt med att pojkintresset vaknar. Även där fungerade jag tvärtom. Inte så att jag var ointresserad av killar, nej, långt därifrån. Men var det så att killen i fråga inte delade eller åtminstone accepterade mitt hästintresse, då svalnade definitivt känslorna för den gossen. Aldrig för hästen dock. Många killar hade svårt att förstå hur han kunde bli brädad av en gnäggande best med hästsvans, och valack dessutom!

Hästarna var kort sagt mitt liv.

Mitt intresse har gett mig otroligt mycket genom åren, på gott och ont. Mycket frisk luft, fantastiska naturupplevelser och en god insikt i den svenska akutsjukvården. Man måste som ryttare alltid vara på alerten, man måste vara både listig och stark och framför allt väldigt stryktålig. Jag har blivit trampad, sparkad, fått en och annan luftfärd och upplevt många andra spännande saker. Att vara lucia på kryckor, vinterbadat till häst och en del annat oväntat.

Jag har också lärt mig att lirka med en flera hundra kilo tung häst för att få den att hoppa över hinder, sätta av i fyrsprång och att göra piruetter. Tyvärr är kunskaperna inte alltid överförbara på människor. Maken som bara väger en bråkdel av vad hästen gör, har jag understundom fått att både hoppa högt och att sätta sig på bakhasorna. Men piruetter gör han inte. Än.

Ibland tar vi ledigt från hästarna hemma på gården och tar semester. Fast ryggläge på en strand är ingenting för oss, såvida det inte finns ett hyrstall i närheten.

Kärleken till hästar, eller behovet av dem, är universell. Man kan hitta hästar mitt inne i storstäder och borta vid världens ände. Vi har ridit i spåren av drottning Elizabeth, Hjortfot, Djingis Kahn, Asterix, Tutanchamon och kung Arthur. Sagolika minnen.

En minnesvärd ridtur i Egypten slutade dock mitt i verkligheten. Vi hade bestämt oss för att ta bussen till Sakkara i öknen ett par mil utanför Kairo. Efter beskådandet av trappstegspyramiden och fantastiska gravkamrar skulle vi rida tillbaka till stan. Jag hade dagen innan avtalat med en arabisk hästuthyrare att hästarna skulle finnas på plats framåt eftermiddagen vid Sakkara. För säkerhets skull lade jag till;

”Real good horses. Fast ones!”

Så att han inte skulle lura på oss några gamla lata ök, för då skulle vi inte hinna hem innan mörkret. Han tog mig på orden. Väl på plats, stod några ivrigt skrapande hästar med rullande ögon. Makens hyrda fullblod fick hållas av två man tills han svingat sig upp i sadeln. När de släppte taget försvann hela ekipaget i ett moln av damm, rakt ut i öknen. Men de kom skenande förbi med jämna mellanrum. Han lyckades hänga fast i ena tygeln så hästen liksom låg i en konstant flack vänstersväng runt omkring oss andra.

Under en rast sparkade den elaka hästen bakut och träffade maken. Blodvite uppstod, och vi fick nu också tillfälle att studera den egyptiska sjukvårdssektorn. Det var intressant, mer säger jag inte. Hemresan fick han hur som helst göra i rullstol, och jag vill minnas att servicen för handikappade var mycket bra på det lokala flygbolaget. Säkerhetskontrollen däremot var något sämre, de blev kapade två veckor innan vi åkte och igen två veckor efter vi kommit hem.

Nåväl, när vi kom hem blev maken hånad för att han åkt ända till Egypten för att bli sparkad av en häst.

”Det hade väl någon av era egna kusar kunnat göra härhemma, så hade du sparat pengarna för flygbiljetten. Ha-ha”.

Trots dessa äventyr lät han sig inte avskräckas. När det var dags för bröllopsresa bestämde HAN att den skulle vi tillbringa på en ranch i Vilda Västern.

”There is a cowboy in every man” sa jag överlyckligt. Detta skulle bli ett långt och bra äktenskap, det kände jag på mig.

”Det finns en liten kossa i varje kvinna” kontrade han med.

Vad svarar man på det?

” Muu?”

För husfridens skull. Och den har hållit i sig i många, många år. Precis som hästintresset!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s