Under flera år skrev jag kåserier till en villatidning, hittade ett opublicerat utkast när jag städade datorn häromdagen. Det är några år gammalt, men ändå lite kul att läsa. Tyckte jag 🙂 Varsågoda:
En läsare undrar om vi alltid har det lika rörigt som det verkar i mina skriverier. Absolut inte, jag kan minnas flera dagar då det mesta lunkar på och inget särskilt händer.
En sådan dag vaknar vi i tid, för en gångs skull har inte lillebror (han på fotot) ställt om alla klockor. På grund av honom har vi inhandlat ett centralstyrt ur som bara kan ändras om någon är klåfingrig med atomuret i Frankfurt. Förhoppningsvis är det ingen som har med sig barnen till jobbet där.
Vårt ur innehåller även en väderstation, den har visat storm sedan vi köpte den. Det stämde i och för sig en dag i vintras, men den visar fortfarande moln, blixtar och dunder. Kan det vara mitt morgonhumör den läser av?
Nåväl, en bra dag kliver alla upp och tar på sig rena, nystrukna kläder prydligt framlagda kvällen innan. Ryggsäckar och gympapåsar är klara, inneskorna är luftade och doftar som en våräng. Yngste sonen har i god tid meddelat att han ska ha matsäck med sig, de nybakade kanelbullarna är redan förpackade tillsammans med den hemkokta jordgubbsaften.
Läxan är ett rinnande vatten. Multiplikationstabellerna var lika lätta att lära sig som fuska-koderna till dataspelen. (Frågan är vilket som kommer till störst glädje.) Barnen ger varandra en kram och ger sig av till skolan. Med. God. Tidsmarginal.
Maken och jag kokar kaffe, sätter oss på verandan i de välskötta trädgårdsmöblerna och läser varsin del av morgonblaskan. Exakt samtidigt är vi klara och byter tidning med ett leende. Därefter funderar vi över vad vi ska göra med resten av dagen. Kanske åker vi till stan och spenderar lite pengar, det börjar bli väl knöligt i madrassen.
När barnen kommer hem står middagen på bordet. De berömmer den goda maten, plockar undan och diskar efter sig innan de går upp på sina rum för att göra läxan. Jag tar en kopp kaffe efter maten och njuter friden i vår prunkande trädgård. På tvättlinan hänger strumporna parvis och färgmatchade. Numera utom räckhåll för hästarna, vi vill inte upprepa förra sommarens misstag när maken satte den nya torkvindan bara aningen för nära staketet till rasthagen. När jag tittade ut genom köksfönstret såg jag att en av hästarna fått tag i foten på mina strumpbyxor och höll på att dra ut dom till fullängd, dvs ca två meter. Och jag som bara är en och sextio! (Om ni ser en mycket liten dam med strumpbyxkanten i halslinningen då vet ni att det är jag.)
Nej, nu var jag ju där igen. Ni vill säkert höra mer om hur fint vi har det hemma hos oss. Eller börjar det bli tröttsamt? Nästan lite trist? Snudd på otroligt?
Troligast är väl att vi har det som de flesta aktiva barnfamiljer. Stökigt. Vi prioriterar andra och roligare saker. Tids nog har man väl inget annat för sig än att gå hemma och städa. Och längta efter att barnbarnen ska komma och röja lite!
Lotta Hoffback Kaljo 